Den gyllene paddan och det gröna berget.
År 1987 fanns ännu några hundra exemplar kvar av den gyllene paddan på den enda plats på jorden som var så fuktig att de kunde leva där, Monteverde i Costa Ricas regnskog, där de under några veckor samlades för att reproducera sin art.
Två år senare sågs en ensam hanne förgäves vänta på en partner och år 1990 var även han borta.
Den fuktiga miljö och de vattenpölar de var beroende av för att föröka sig, fanns inte längre kvar. Arten är kanske det tydligaste exemplet på att när klimatförändringarna nått en viss nivå, går utrotningen av en art oerhört snabbt och i fallet drar de andra med sig.
Ormar som var beroende av den gyllene paddan och andra grodor som bytesdjur minskade i antal liksom mayafolkets och aztekernas urgamla ceremoniella symbol, världens vackraste fågel, quetzalen. Den gyllen paddan är dock långt ifrån ensam om sitt öde, sedan 1987 har 67 % av de 110 arterna i släktet amfibier försvunnit från det gröna berget. Sedan 70-talet har temperaturen på Monteverde stigit 18 gånger snabbare än genomsnittet för hela Sydamerikas regnskog.
Dit inga avverkningsmaskiner eller gevärskulor når, når koldioxiden. *
Argus tänker sig att den siste förträdaren för den vackra paddan när han, förgäves, satt och väntade på en partner funderade;
Vi paddor hade det så bra här på berget i Costa Rica,
men nu har vår art slutligen fått ge vika,
en annan art, yngre och mera knäpp,
har dödat vår miljö och oss med sina utsläpp.
Men tar jag inte fel,
så lever den farligt för egen del,
fastän tålig som en kackerlacka,
får den inför hotet också backa.
Bufo periglenes, den gyllene paddan.
Argus erinrar sig åter Jerry Adlers ord; Det enda botemedlet mot växthuseffekten är att mänskligheten håller andan en halvtimme.
* Källa ; Andreas Malm Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent.