Samförstånd?
Många människor tycks leva i vad, åtminstone jag, anser vara en villfarelse , nämligen den att målsättningen för de två politiska huvudinriktningarna , den socialistiska och den liberala, skulle vara densamma och att det bara är vägen till målet, det ideala samhället, som skiljer. Det skulle alltså råda ett slags samförstånd eller konsensus som termen av för mig obegripliga skäl , utan tvivel beroende på min skrala mentala kapacitet, i politiska sammanhang lyder. (Kon=sam, sensus=förstånd).
Under milleniernas lopp har filosoferna lagt ner åtskillig tankemöda på att beskriva vad de anser skulle vara ett idealt samhällstillstånd och två grundläggande skiljelinjer har framträtt i synsättet på förhållandet stat-individ ; Antingen är individen till för statens skull , en kugge i ett maskineri , eller också är staten till för individens skull. Platon , en stor beundrare av Sparta , intog den första ståndpunkten som sedan levt vidare genom bl.a. Thomas More och Thomas Hobbes , och via Marx och Engels utmynnat i den kommunistiska staten och i sin andra extrem i den fascistiska. Ett grundläggande fel ( förutom synen på människan) i detta synsätt är att det ser på samhället och människan som något statiskt och som Bertrand Russell säger , om man försöker förutspå något om en framtid som ligger längre bort än fem år och som har med mänskliga förhållanden att göra , så kommer man nästan säkert att ha fel. Den sovjetiska och svenska staten utgör "goda" exempel på detta.
Liberalismen , med rötter i det engelska 1600-talet och fortsättning i den franska revolutionen, intar en diametralt motsatt ståndpunkt i sin människosyn och synen på förhållandet stat-individ. Dess utgångspunkt är att alla människor är kapabla att leva utan förmyndare och att statens inblandning i enskilda människors liv bör begränsas så mycket som möjligt , bl.a. av anledningen att statens förmåga att förutse människors behov och framtid är minst lika begränsad som individernas egen förmåga , eller kortare uttryckt , eftersom ingen ändå vet vad som väntar skall man vara försiktig med att cementera. Personligen anser jag detta vara en klok ståndpunkt , men det kan ju bero på min skrala mentala kapacitet.