Elegi över en förlorad vän.
Julia i tankar på en av sina favoritviloplatser.
Den varelse som såg till att Argus vågade sig ut på en promenad emellanåt, trots den uppenbara livsfara detta är förenat med nuförtiden, har gått till sällare jaktmarker. Argus och hennes familj håller henne i ljust minne bevarad och tillägnar hennes blida väsen följande rader;
Adjö, vår vän och tack för allt,
plötsligt blev det mera grått och kallt,
du var så vänlig, mjuk och blid
och gav oss värme i kylans och ondskans tid.
Du lever i minnet kvar hos oss,
som ett i kylan värmande bloss.
Adjö, vår vän och tack för allt,
du som gjorde livet mindre kallt.